Har du någonsin undrat varför vissa människor verkar helt oberörda av ett litet tjafs medan andra känner det som att hela världen håller på att rasa samman? Eller varför en del drar sig undan så fort det blir "för nära" medan andra vill krypa ännu närmare för att känna sig trygga?
Svaret ligger inte i att vi är "krångliga" eller "fel". Det handlar om biologi, överlevnad och något som källan till modern relationspsykologi kallar för anknytningsteorin.
Den biologiska överlevnadsinstinkten
På 1950-talet började den brittiske psykoanalytikern John Bowlby studera hur barn interagerade med sina föräldrar. Han insåg snabbt att vårt anknytningssystem inte bara handlar om känslor det handlar om ren och skär överlevnad. Ett mänskligt spädbarn är helt hjälplöst och biologiskt programmerat att hålla sina vårdgivare nära.
När vi blir vuxna flyttar vi över det här systemet på vår partner. Vår hjärna kodar faktiskt om vår kärlekspartner till att bli vår primära trygghetsbas. Så när det uppstår distans eller konflikt i relationen, är det inte bara "lite tjafs" för ditt nervsystem det kan uppfattas som ett existentiellt hot mot din överlevnad. Det är då det biologiska larmet går igång.
De tre vanligaste mönstren i vuxen ålder
Psykologen Mary Ainsworth tog Bowlbys arbete vidare och visade genom praktisk forskning hur olika dessa strategier kan se ut. Idag brukar vi prata om tre huvudsakliga mönster i vuxna relationer:
Den trygga anknytningen
Här känner man sig bekväm med närhet och har lätt för att lita på andra. Man blir inte livrädd för distans och kan kommunicera sina behov utan att spåra ur i panik eller tystnad. Systemet är i balans.
Den oroliga/ambivalenta anknytningen
Om man bär på detta mönster har man ett väldigt känsligt alarmsystem. Man scannar ständigt av omgivningen efter tecken på att partnern är på väg att dra sig undan. Minsta lilla förändring i tonläge eller ett sms som dröjer kan trigga en enorm inre stress och ett behov av att omedelbart söka bekräftelse.
Den undvikande anknytningen
Här har systemet lärt sig att "själv är bäste dräng". När det blir för nära, eller när en konflikt seglar upp, aktiveras ett behov av att backa, stänga av känslorna och söka utrymme. Det handlar inte om att man inte bryr sig utan mer om att närhet uppfattas som en riskfylld zon där man kan tappa bort sig själv.
När systemen krockar
Det absolut vanligaste i vuxna relationer är att en person med orolig anknytning hittar en partner med undvikande anknytning.
Forskningen visar att de dras till varandra som magneter eftersom de bekräftar varandras innersta (ofta omedvetna) övertygelser om hur kärlek fungerar.
Det är då den klassiska dansen börjar: Den ena jagar för att få kontakt, vilket triggar den andras behov av att fly, vilket i sin tur triggar jägarens panik ännu mer.
Det blir en biologisk rundgång där bådas nervsystem går på högvarv fast på helt olika sätt.
Från mönster till medvetenhet
Det fina med att förstå vetenskapen bakom detta är att vi kan sluta döma oss själva och vår partner. Mönstren är inte huggna i sten för resten av livet. Forskning visar att vi kan utveckla vad som kallas för en förvärvad trygg anknytning.
Det börjar med att vi blir medvetna om vad som händer i kroppen när larmet går. Genom att förstå vår biologi kan vi ta ett djupt andetag, kliva ur den automatiska impulsen och börja skapa den trygghet vi faktiskt behöver inifrån och ut.
Nu är jag nyfiken på dina erfarenheter!
Att förstå sin anknytning är ofta första steget mot en stor förändring. Har du märkt hur ditt mönster har förändrats över tid, eller har du kanske lyckats bryta en gammal automatisk impuls genom att bli mer medveten om ditt system?
Låt oss starta en varm och dömande fri diskussion här nedanför.
/Maria Lightspread
0 kommentarer