Det räcker att titta ut genom fönstret eller gå på en vanlig gata för att se det. Tempot. Den där ständiga, osynliga brådskan som ligger som ett täcke över oss. Vi lever i ett samhälle som hyllar prestation, snabbhet och ständig tillgänglighet, men som helt har glömt bort den mänskliga biologin.
Om du hade spolat tillbaka tiden bara tjugo år såg vardagen helt annorlunda ut.
På tidigt 2000-tal fanns det fortfarande naturliga pauser insprängda i livet. När du väntade på bussen stod du och titta på molnen eller kände vinden mot ansiktet. När du kom hem på kvällen var du faktiskt hemma. Det fanns en tydlig gräns mellan stimulans och vila.
Idag bär vi med oss hela världen i bakfickan.
Mobiltelefonen - Den osynliga inkräktaren i vår trygghet
Min personliga åsikt om mobiltelefonen är inte att den i sig är "ond", men att vi har släppt in en osynlig inkräktare i våra allra heligaste rum. Mobiltelefonen har stulit våra mikropauser.
Varje gång vi har fem sekunder över plockar vi upp skärmen. Hjärnan matas konstant med nyheter, intryck, andras liv och dopaminkickar. Vi tror att vi "kopplar av" när vi scrollar i soffan på kvällen, men för kroppen och nervsystemet är skärmen en ständig ström av stimulans.
Hjärnan går aldrig ner i varv. Binjurarna fortsätter att skicka ut låga doser av stresshormoner, och vi går runt med ett konstant, dämpat larmpåslag i kroppen.
Vi har skapat ett samhälle där vi är nåbara för alla i hela världen - utom för oss själva och dem vi bor tillsammans med.
Därför valde jag våren och jobbet inom vården
Min resa och mitt engagemang för människor började inte i en kursbok om nervsystemet. Den började på golvet i hälso- och sjukvården.
Jag valde att arbeta inom vården för att jag alltid har haft ett djupt driv av att vilja hjälpa, möta och stötta människor där de är som mest sårbara. Att få finnas där för någon annan när kroppen sviker eller livet krisar är bland det mest meningsfulla man kan göra.
Men under mina år i vården började jag också se ett tydligt mönster.
Jag såg hur otroligt många människor som sökte vård för symptom som i grunden handlade om en sak: en överbelastad kropp och en själ som inte hunnit med. Huvudvärk, magproblem, sömnlöshet, inre oro, kronisk smärta och utmattning. Vården är fantastisk på akutinsatser, men den är ofta inte byggd för att läka orsaken bakom den kroniska stressen. Vi behandlar symptom, men vi missar ofta roten.
När ögonen öppnades för nervsystemet & personlig utveckling
Det var där i mötet med alla dessa dränerade människor och i min egen reflektion över hur vi lever – som min stora vändning kom. Jag fick upp ögonen för nervsystemets makt och personlig utveckling.
Jag insåg att vi inte kan prata eller tänka oss ur ett samhälle som driver oss till utbrändhet. Vi måste förstå vår fysiologi!
När jag började fördjupa mig i hur vårt autonoma nervsystem fungerar föll alla pusselbitar på plats. Jag förstod varför vi blir irriterade på dem vi älskar, varför vi låser oss när kraven blir för höga, och varför mobilen blir en så stark flykt när vi är dränerade. Det handlar inte om karaktärssvaghet. Det handlar om biologi.
Mina tankar i stort idag
Idag brinner jag mer än någonsin för att hjälpa kvinnor och par att ta tillbaka sin kraft – både på insidan och utsidan.
Vi kan inte förändra hur hela samhället ser ut över en natt, men vi kan förändra hur vi bemöter oss själva och våra kroppar. Vi kan börja sätta gränser mot skärmarna, skapa somatiska mikropausar i vardagen och lära oss att känna igen när vår fysiologiska bägare håller på att rinna över.
Min vision med allt jag gör oavsett om det handlar om mina klarhetsguider, mitt mentorskap eller min design är att skapa en trygg hamn. En plats där du får stanna upp, skala av samhällets orimliga krav och hitta tillbaka till din egen inre trygghet.
Det är dags att vi slutar kriga mot vår biologi och börjar samarbeta med den istället.
Varma hälsningar,
Maria Axner
0 kommentarer