Min man Stefan har varit iväg på ett möte i Norrköping de senaste dagarna. Huset har varit tyst, och det har bara varit jag och hundarna hemma.
När han packade väskan tänkte jag först: ”Skönt med lite egentid, nu ska jag andas ut.”
Men under helgen landade en helt annan, ganska omtumlande insikt i mig. Jag märkte att jag saknade hans närhet så att det nästan gjorde ont. Inget kändes särskilt roligt, och jag kände mig ärligt talat som en halvmänniska här hemma utan min bästa vän.
Men vet du vad det finaste och mest skrämmande är? Det har verkligen inte alltid varit så.
För några år sedan, när min inre elcentral gick på konstant högvarv under tyngden av stress, prestation och ett överstimulerat nervsystem, var min reaktion den totala motsatsen. När han åkte iväg då kände jag ofta bara en djup, fysiologisk lättnad. Äntligen slapp jag kraven på att ”fixa” en relation. Äntligen fick jag vara helt ifred i mitt försvar.
När man lever med ett nervsystem som fastnat i obalans är det väldigt lätt att man vänjer sig vid att känna sig känslomässigt fristående. Man börjar tro på lögnen att ”jag har nog bara blivit en person som trivs bäst själv” eller ”vi har nog glidit ifrån varandra”.
Men det är sällan din sanna identitet. Det är bara din stressbiologi som talar.
Varför känns närhet som ett krav när vi är stressade?
Många tror att kärlek och lust är logiska beslut. Att om vi bara älskar vår partner tillräckligt mycket så borde vi vilja ha dem nära. Men sanningen är att du inte kan snacka dig ur en fysiologisk mur.
När vardagens projektledande, dolda spänningar och mentala listor tar över maskinrummet går kroppen in i ett dolt försvarsläge (Fight/Flight/Freeze). Din biologi ställer in sig på ren överlevnad. För att spara ström till din inre elcentral stänger kroppen automatiskt av de system som inte är absolut nödvändiga för dagen och där ryker din emotionella mottaglighet och din lust först.
I det läget förändras din personlighet:
Du slutar scanna din partner efter trygghet och värme.
Du börjar i stället scanna efter fel, irritation och nya krav.
En helt vanlig hand på din axel eller en fråga om vad ni ska äta till middag registreras av din kropp som ett hot eller ytterligare en punkt på din att göra-lista.
Det är då den där ekande, osynliga ensamheten i tvåsamheten uppstår. Man delar postnummer och soffa, men sänder på helt olika frekvenser. Och när partnern väl reser bort, andas din stressade kropp ut inte för att kärleken är slut, utan för att det dolda försvaret äntligen får slappna av.
Du behöver inte förändra hela ditt liv
När par hamnar här tror de ofta att de måste vidta drastiska åtgärder. De bokar påtvingade dejtkvällar under press, eller börjar fundera på om det är dags att flytta isär.
Men du behöver inte förändra hela din tillvaro. Du behöver göra en säkerhetsuppdatering av hur din kropp reagerar på din vardag.
När du lär ditt eget maskinrum att landa i fysiologisk trygghet mitt i vardagen, händer något magiskt. Garden sänks. Din frekvens stiger. Dina stela inre murar smälter helt utan att du behöver prestera fram det.
Först då, när elcentralen har ström igen, blir det biologiskt möjligt att känna äkta samhörighet. Det var därför jag kunde sitta här i helgen och sakna Stefan så djupt. Min kropp behöver inte längre skydda sig mot honom, eftersom mitt system vet hur det känns att vara helt tryggt.
Nu vill jag skicka med en fråga till dig att landa i under helgen:
När din partner stänger dörren för att åka iväg – känner du en genuin saknad i kroppen, eller känner du en dold fysiologisk lättnad över att få vara ifred?
Låt svaret få vara precis vad det är, utan skam eller dömande. Det är inte din kärlek det är fel på det är bara ditt nervsystem som visar dig exakt hur mycket ström du har kvar i maskinrummet just nu.
0 kommentarer